Herregud vad fort tiden går!

Har inte hunnit uppdatera er på ett bra tag nu, lite oväntade saker har dykt upp och resten av tiden har skolan och jobbet tagit. I ärlighetens namn har jag varit så glad när jag skickat in veckans uppgifter att jag har bara smält igen datorn och vägrat titta på den förrän nästa uppgift trillat ner i inkorgen. Nu ska det dock bli ändring på det! 

Sista seminariet för terminen var denna veckan så jag kom alltså hem i torsdags kväll. Ja, jag tog mig faktiskt hem och det tog faktiskt inte så mycket längre tid att köra än vanligt. Både vädret och väglaget blev bättre och bättre ju närmare Kalmar jag kom. Tur att det inte var tvärtom. Kan inte förstå att jag redan har gått en termin och alltså 1/4 av utbildningen!

Teoretiskt har det inte hänt så jätte mycket, vi fortsätter att nöta skelletdelar och ursprung och fästen på alla muskler. Emellanåt kryper sig panikångesten på, jag vet verkligen hur jag ska få in allt! Jag börjar läsa på ena sidan med ett ben med ca 30 olikar delar vi ska kunna, när jag kan dem vänder jag blad och ser ett nytt ben med lika många delar, lär mig dem samtidigt som jag glömmer vad som stod på första sidan. Jag sitter alltså mest och vänder fram och tillbaka på samma blad. Suck! Ibland klickar det dock till och saker lossnar lite då och då. Sitter just nu och väntar på om den där poletten kunde trilla ner också.

Uppe på skolan har vi haft lite coaching med Linda, vi har pratat om vart vi vill komma efter utbildningen, vad vi har för mål och hur vi ska nå dit. Linda känns extremt driven och blir därför väldigt inspirerande att lyssna på. Vi har denna veckan börjat titta lite på anatomiska avvikelser med Ulf. Äntligen! Det är ju detta som är SÅ intressant! Även om jag nu ännu mer inser att jag aldrig kommer förstå anatomiska avvikelser, ärftliga så väl som de som uppstår på grund utav spända och skadade muskler, om jag inte kan alla skelletdelar och muskelfästen till 100%.

Praktiskt har jag masserat så mycket som jag bara hinner och det är riktigt kul när man ser att det händer något! Michaela blir mer och mer petig när vi har praktik på skolan. Hon kan stå och prata med någon och helt plötsligt vända sig om och säga "du måste gå tre centimeter högre upp, inte sluta så tidigt" eller "våga töja mer i den rörelsen, det är jobbigt men det ska göra nytta. Vrid inte på handen när du avslutar rörelsen". Snacka om att ha ögon i nacken. Det är så små så små vridningar som ibland blir när man börjar bli trött att man knappt själv vet att man gjort dem förrän Michaela påpekar dem. Jag är så glad att hon är så noggrann, det är den där lilla vridningen som kommer slita ut våra leder och den där extra centimetern som kommer göra den stora skillnaden. 

Kommer ni förresten ihåg hingsten jag berättade om i första inlägget? Han som kom in från hagen med ett "hål" längs hela ena sidan av ryggen. Man kunde känna kanterna på musklerna och "hålet" var så djupt att en knytnäve hade kunnat försvinna. Han har fått massage av oss en gång i veckan varav två elbehandlingar. Såg honom nu i veckan och nu är hålet ungefär lika stort som en tennisboll och kanske en centimeter djupt. Helt otroligt! Trodde aldrig att det skulle gå. Han rids nu sen några veckor tillbaks med en padd under sadeln som ät utfylld där skadan är.

Ni får ursäkta mina mega inlägg men skulle jag uppdater varje dag eller vecka hade det blivit väldigt få ordiga inlägg med mycket utfyllnad. ;) Ha de gott till nästa gång och ha en riktigt god jul och gott nytt år om vi inte hörs innan dess!